I dansens förlovade stund eller

I dansens förlorade stund.

Kvittar vilket. Det är bra vilket som. Det finns dom som säger att dom räddats från idrotten tack vare dansen. Vad Arosdansen kan ha betytt i det sammanhanget vore bara att spekulera. Men betytt kan man lugnt säga att Arosdansen har gjort. En och annan soffpotatis har måhända bytt ut ett halvliggande ryggläge i tv-soffan mot ett upprättstående dito. Dessutom med mer eller mindre mycket kroppsrörelse med en partner av motsatt kön. Och till musik till råga på allt. Och i en sakral lokal dessutom! Bra nära i alla fall.

Inga associationer på det lutande planet nu! Utövandet av dansen  sker under angenäma och sedliga former, allom till glädje och förnöjelse. För att inte tala om vad Arosdansens sammankomster befrämjar den sociala gemenskapen. Trivseln och dansglädjen bara finns där. I övermått. Att tala om ”klackarna i taket” får man se mer bildligt beroende på danslokalens takhöjd och åldern hos  den dansanta publiken.

Denna rörliga skara människor omvandlar energi till värme i stora mått. En del mer än andra. I den mån ymnig svettning är ett tecken på bra kondition, så måste det bland de dansande finnas en del riktiga konditionsess. Det må vara hursom.

En sak till: FÖRPLÄGNADEN! Kaffet, bullarna, kakorna! Smörgåstårtorna icke att förglömma! Wow! 40 st. För att travestera Churchill: Tänk att så få kunde göra så mycket och gott åt så många!

Ytterligare en sak: BEMÖTANDET! När man kommer till Hawaii, om man nu skulle få komma dit nån gång, möts man av leende och sköna hawaiianer som välkomnande hänger blomsterkransar runt halsen på en. När man kommer till Arosdansen är det bara blomsterkransarna som fattas. Nja, inte riktigt kanske. Lite lättare klädsel vore en glad  överraskning.

Kåserade gjorde Stig Aldén